Relining eller stambyte – experten avgör
Det ringde på dörren en torsdagseftermiddag. Utanför stod en man i övre medelåldern med en liten kamera i handen och en väska full av verktyg. Det var Bengt, rörmokaren som skulle avgöra vårt öde. I flera veckor hade vi levt med en växande oro över våra avlopp. Gurglandet från golvbrunnen hade blivit högre, doften lite starkare, oron lite tyngre. Nu var det dags att få besked.
Bengt hälsade kort, bad att få komma ner i källaren. Där packade han upp sin utrustning: en liten skärm, en lång vajer och en kamera inte större än en ficklampa. “Det här är den moderna rörmokarens bästa vän”, sa han och höll upp kameran. “Utan den här skulle vi gissa oss till problemen. Med den här ser vi exakt vad som händer där nere.”
Han försvann ner i utrymmet under huset med vajern, och vi stod kvar vid skärmen och tittade på den svartvita bilden som sakta rörde sig framåt genom rören. Det var en märklig känsla, att se insidan av sitt eget hus på det här sättet. Som att titta in i kroppen på en patient under en operation.
“Titta här”, sa Bengt och pekade på skärmen. En sträv yta syntes tydligt, som sandpapper fast i metall. “Det här är typiskt för gamla gjutjärnsrör. Ytan som en gång var slät har frätts sönder av allt som spolats ut under åren. Det är därför vattnet rinner långsamt – allt fastnar i den här strävheten.”
Han spolade fram bilden. “Och här, ser ni?” En liten spricka syntes, knappt synlig för blotta ögat, men ändå där. “Det här är början till ett läckage. Inget dramatiskt än, men om ni inte gör något kommer det att bli värre. Förr eller senare.”
Vi tittade på varandra. Här var beskedet vi både fruktat och väntat på. Nu återstod bara frågan: vad gör man åt det? Är det relining Kalmar som gäller, eller annat?
Bengt stängde av kameran och satte sig på en pall i källaren. “Ni har två vägar att välja”, sa han lugnt. “Det ena är stambyte. Då river vi upp golv, byter ut alla rör, lägger nytt. Det tar veckor, kostar en hel del, och ni får räkna med att badrummet måste renoveras helt efteråt.”
Han såg på oss, lät orden sjunka in. “Det andra är relining. Då lämnar vi era rör kvar som de är, och skapar nya inuti dem. Ingen rivning, inget nytt badrum, inget damm. Bara nya, släta rör som kommer att hålla i minst femtio år.”
Frågan hängde i luften. Vilken väg skulle vi välja?
Bengt fortsatte: “Det handlar om rörens skick. Era rör är slitna, men de är inte deformerade. Lutningen är bra, inga större sättningar i huset. För er fungerar relining utmärkt. Ni slipper allt strul, och ni behåller ert fina badrum.”
Han tog fram en liten bit av en gammal strumpa, den typ som används vid relining. “Det här är vad vi blåser in i rören. Den är impregnerad med plast, och när vi härdar den blir den hård som stål. Ett helt nytt rör, inne i det gamla. Inget vatten kommer åt metallen längre, allt är tätt och slätt.”
Vi stod där i källaren, omgivna av gamla prylar och damm, och försökte ta in informationen. Det lät nästan för bra för att vara sant. Inget rivande? Inget nytt badrum? Bara några dagars jobb och sen var allt klart?
Bengt log. “Jag förstår att det låter overkligt. Men det här har funnits i decennier och fungerar utmärkt. Vi har gjort tusentals jobb, och jag har aldrig varit med om att något gått fel när förutsättningarna varit rätt. Era förutsättningar är rätt.”
Vi bestämde oss på stående fot. Relining Nacka. Det var inget svårt val, inte efter att ha hört honom förklara. Vi ville inte riva upp vårt fina badrum, vi ville inte ha veckor av kaos, vi ville inte lägga en halv miljon på något som kunde lösas för en bråkdel av priset.
Bengt nickade. “Klokt beslut. Jag bokar in er om två veckor. Då är det klart på tre dagar, och sen hörs vi inte mer förrän om femtio år.”
Och så blev det. Tre dagar av pysande maskiner, försiktig duschning och en växande känsla av lättnad. När de packade ihop och åkte stod vi där med samma badrum, samma källare, samma hus. Men under ytan var allt nytt. Och vi visste att vi gjort rätt val.