Regnet som väckte mig – personliga reflektioner
Det var en helt vanlig natt i oktober när jag vaknade av ett ljud jag inte kände igen. Dropp. Inte regn mot rutan, inte en läckande kran, utan ett entonigt, ihärdigt dropp från någonstans ovanför huvudet. I halvsömnen hann jag tänka att det var märkligt, för att somna om. När jag vaknade på morgonen hade droppet blivit till en pöl på golvet bredvid sängen. Då förstod jag. Taket hade gett upp.
I efterhand borde jag ha sett tecknen. Det där lilla hörnet i vardagsrummet där tapeten börjat släppa, vinden som kändes lite fuktigare än vanligt, mossan som växte allt tätare på norrsidan. Små signaler som jag förklarat bort eller helt enkelt inte velat se. För att se dem hade inneburit att göra något, och att göra något hade kostat pengar och besvär. Så jag blundade. Tills jag inte kunde blunda längre.
Besiktningen var en ögonöppnare. Takläggaren, en äldre man med vana ögon, gick över taket på några minuter och kom ner med ett allvarligt ansiktsuttryck. “Det här är värre än ni tror”, sa han. “Under tegelpannorna är underlagspappen slut. Den har varit slut i flera år. Det enda som hållit tätt är turen.” Turen. Vilket otäckt ord att höra i sammanhanget. Att ens hus stått och vägt på tur.
Vi bestämde oss för att göra jobbet ordentligt. Riv allt, ända ner till råsponten. Byt det som behövde bytas, lägg ny underlagspapp, nya läkt, nya pannor. Det blev dyrare än vi tänkt, men vi ville inte chansa igen. När väl skadan var skedd, när vattnet runnit in en gång, visste vi att det kunde hända igen om vi inte gjorde rätt från början.
Rivningen var brutal. På några timmar försvann tak som legat där i femtio år. Pannor som formats av samma händer som byggde huset, som sett generationer växa upp under sig, som skyddat oss genom otaliga stormar – borta. Kvar fanns bara den nakna råsponten, himlen synlig genom springorna, en påminnelse om hur skört allt egentligen är.
Mitt i rivningen av takläggare Stockholm hittade vi spår av tidigare generationer. En gammal tidning från 1972 som någon använt som underlag, en glasspinne från en annan tid, en borttappad hammare som rostat fast. Det var som att öppna en tidskapsel, en påminnelse om att huset haft ett liv långt före oss, och skulle ha ett liv långt efter.
De nya pannorna kom på plats efter några dagar. Betong, denna gång, inte tegel. Billigare, lättare, men med en livslängd som ändå skulle räcka längre än vi själva skulle bo kvar. Det kändes som en kompromiss, men en klok sådan. Pengarna vi sparade kunde läggas på annat, på andra delar av huset som också behövde kärlek.
När sista pannan var på plats, när nockpannorna var centrerade och plåtarbetena klara, och ett fasadarbete Stockholm också avslutats, stod jag på gräsmattan och tittade upp. Det såg ut precis som förut. Samma färg, samma form, samma hus. Men jag visste att det var annorlunda. Under ytan fanns nu nytt, fräscht, pålitligt material. Inga hemligheter, inget som dolde sig.
Den första natten med nytt tak regnade det. Inte mycket, bara ett stilla höstregn som smattrade mot pannorna. Jag låg vaken länge och bara lyssnade. Inte på dropp, för det fanns inget dropp. Bara på regnet, som det lät när det föll mot ett tätt tak. Det var den bästa sömn jag haft på månader.
Nu, ett år senare, tänker jag sällan på taket. Det bara finns där, som det ska. Men ibland, när stormen viner och regnet vräker ner, ler jag för mig själv. Jag vet att det håller. Jag vet att vi gjorde rätt. Och jag vet att nästa gång jag hör ett konstigt ljud om natten, kommer jag inte att somna om förrän jag kollat. En gång räcker.