svpmonsite.com - Vem är du, vem är jag?

Regnet som väckte mig – personliga reflektioner

Det var en helt vanlig natt i oktober när jag vaknade av ett ljud jag inte kände igen. Dropp. Inte regn mot rutan, inte en läckande kran, utan ett entonigt, ihärdigt dropp från någonstans ovanför huvudet. I halvsömnen hann jag tänka att det var märkligt, för att somna om. När jag vaknade på morgonen hade droppet blivit till en pöl på golvet bredvid sängen. Då förstod jag. Taket hade gett upp.

I efterhand borde jag ha sett tecknen. Det där lilla hörnet i vardagsrummet där tapeten börjat släppa, vinden som kändes lite fuktigare än vanligt, mossan som växte allt tätare på norrsidan. Små signaler som jag förklarat bort eller helt enkelt inte velat se. För att se dem hade inneburit att göra något, och att göra något hade kostat pengar och besvär. Så jag blundade. Tills jag inte kunde blunda längre.

Besiktningen var en ögonöppnare. Takläggaren, en äldre man med vana ögon, gick över taket på några minuter och kom ner med ett allvarligt ansiktsuttryck. “Det här är värre än ni tror”, sa han. “Under tegelpannorna är underlagspappen slut. Den har varit slut i flera år. Det enda som hållit tätt är turen.” Turen. Vilket otäckt ord att höra i sammanhanget. Att ens hus stått och vägt på tur.

Vi bestämde oss för att göra jobbet ordentligt. Riv allt, ända ner till råsponten. Byt det som behövde bytas, lägg ny underlagspapp, nya läkt, nya pannor. Det blev dyrare än vi tänkt, men vi ville inte chansa igen. När väl skadan var skedd, när vattnet runnit in en gång, visste vi att det kunde hända igen om vi inte gjorde rätt från början.

Rivningen var brutal. På några timmar försvann tak som legat där i femtio år. Pannor som formats av samma händer som byggde huset, som sett generationer växa upp under sig, som skyddat oss genom otaliga stormar – borta. Kvar fanns bara den nakna råsponten, himlen synlig genom springorna, en påminnelse om hur skört allt egentligen är.

Mitt i rivningen av takläggare Stockholm hittade vi spår av tidigare generationer. En gammal tidning från 1972 som någon använt som underlag, en glasspinne från en annan tid, en borttappad hammare som rostat fast. Det var som att öppna en tidskapsel, en påminnelse om att huset haft ett liv långt före oss, och skulle ha ett liv långt efter.

De nya pannorna kom på plats efter några dagar. Betong, denna gång, inte tegel. Billigare, lättare, men med en livslängd som ändå skulle räcka längre än vi själva skulle bo kvar. Det kändes som en kompromiss, men en klok sådan. Pengarna vi sparade kunde läggas på annat, på andra delar av huset som också behövde kärlek.

När sista pannan var på plats, när nockpannorna var centrerade och plåtarbetena klara, och ett fasadarbete Stockholm också avslutats, stod jag på gräsmattan och tittade upp. Det såg ut precis som förut. Samma färg, samma form, samma hus. Men jag visste att det var annorlunda. Under ytan fanns nu nytt, fräscht, pålitligt material. Inga hemligheter, inget som dolde sig.

Den första natten med nytt tak regnade det. Inte mycket, bara ett stilla höstregn som smattrade mot pannorna. Jag låg vaken länge och bara lyssnade. Inte på dropp, för det fanns inget dropp. Bara på regnet, som det lät när det föll mot ett tätt tak. Det var den bästa sömn jag haft på månader.

Nu, ett år senare, tänker jag sällan på taket. Det bara finns där, som det ska. Men ibland, när stormen viner och regnet vräker ner, ler jag för mig själv. Jag vet att det håller. Jag vet att vi gjorde rätt. Och jag …

Relining eller stambyte – experten avgör

Det ringde på dörren en torsdagseftermiddag. Utanför stod en man i övre medelåldern med en liten kamera i handen och en väska full av verktyg. Det var Bengt, rörmokaren som skulle avgöra vårt öde. I flera veckor hade vi levt med en växande oro över våra avlopp. Gurglandet från golvbrunnen hade blivit högre, doften lite starkare, oron lite tyngre. Nu var det dags att få besked.

Bengt hälsade kort, bad att få komma ner i källaren. Där packade han upp sin utrustning: en liten skärm, en lång vajer och en kamera inte större än en ficklampa. “Det här är den moderna rörmokarens bästa vän”, sa han och höll upp kameran. “Utan den här skulle vi gissa oss till problemen. Med den här ser vi exakt vad som händer där nere.”

Han försvann ner i utrymmet under huset med vajern, och vi stod kvar vid skärmen och tittade på den svartvita bilden som sakta rörde sig framåt genom rören. Det var en märklig känsla, att se insidan av sitt eget hus på det här sättet. Som att titta in i kroppen på en patient under en operation.

“Titta här”, sa Bengt och pekade på skärmen. En sträv yta syntes tydligt, som sandpapper fast i metall. “Det här är typiskt för gamla gjutjärnsrör. Ytan som en gång var slät har frätts sönder av allt som spolats ut under åren. Det är därför vattnet rinner långsamt – allt fastnar i den här strävheten.”

Han spolade fram bilden. “Och här, ser ni?” En liten spricka syntes, knappt synlig för blotta ögat, men ändå där. “Det här är början till ett läckage. Inget dramatiskt än, men om ni inte gör något kommer det att bli värre. Förr eller senare.”

Vi tittade på varandra. Här var beskedet vi både fruktat och väntat på. Nu återstod bara frågan: vad gör man åt det? Är det relining Kalmar som gäller, eller annat?

Bengt stängde av kameran och satte sig på en pall i källaren. “Ni har två vägar att välja”, sa han lugnt. “Det ena är stambyte. Då river vi upp golv, byter ut alla rör, lägger nytt. Det tar veckor, kostar en hel del, och ni får räkna med att badrummet måste renoveras helt efteråt.”

Han såg på oss, lät orden sjunka in. “Det andra är relining. Då lämnar vi era rör kvar som de är, och skapar nya inuti dem. Ingen rivning, inget nytt badrum, inget damm. Bara nya, släta rör som kommer att hålla i minst femtio år.”

Frågan hängde i luften. Vilken väg skulle vi välja?

Bengt fortsatte: “Det handlar om rörens skick. Era rör är slitna, men de är inte deformerade. Lutningen är bra, inga större sättningar i huset. För er fungerar relining utmärkt. Ni slipper allt strul, och ni behåller ert fina badrum.”

Han tog fram en liten bit av en gammal strumpa, den typ som används vid relining. “Det här är vad vi blåser in i rören. Den är impregnerad med plast, och när vi härdar den blir den hård som stål. Ett helt nytt rör, inne i det gamla. Inget vatten kommer åt metallen längre, allt är tätt och slätt.”

Vi stod där i källaren, omgivna av gamla prylar och damm, och försökte ta in informationen. Det lät nästan för bra för att vara sant. Inget rivande? Inget nytt badrum? Bara några dagars jobb och sen var allt klart?

Bengt log. “Jag förstår att det låter overkligt. Men det här har funnits i decennier och fungerar utmärkt. Vi har gjort tusentals jobb, och jag har aldrig varit med om att något gått fel när förutsättningarna varit rätt. Era förutsättningar är …